Trots globala mål om ”ingen fattigdom” och flera årtionden av biståndsgivande från rika till fattiga länder har vi sett liten framgång med att utrota fattigdom. Att arbetet för att utrota fattigdom går så långsamt framåt förklaras ofta med korruption, bristande kommunikation, felprioriteringar m.m. som orsaker. 

Grundorsaken är dock en annan.

Mer pengar och resurser flödar från fattiga länder till rika än tvärtom. Dessutom tjänar rika länder alldeles för mycket på att behålla fattiga länder fattiga.

Rika länder tjänar på att andra är fattiga

Under kolonialismens tid utnyttjades globala syd för resurser i form av material, land och arbetskraft för att bygga upp välfärdsstater i det globala nord. Sedan blev de koloniserade länderna självständiga en efter en, men imperialismen har inte alls försvunnit, den har bara ändrat form.

Makthavande höginkomstländer har mycket att förlora på att fler länder skulle ta sig ur fattigdom. Dels blir det svårare för dem att utnyttja fattiga länder för billig arbetskraft, billiga råvaror och handelsavtal till deras fördel. Dessutom är det trångt om makt på toppen och de har inget intresse av att dela med sig av den till fler.

Vi lever i ett kapitalistiskt system med behov av konstant ökad tillväxt. För att kunna öka tillväxt år efter år behövs antingen mer försäljning, innovation som underlättar produktionen eller billigare arbetskraft. Därför finns det ett behov av människor att utnyttja. Fattiga människor har inte råd att tacka nej till arbete med oskäligt låg lön. Och så länge det finns många fattiga så finns det konkurrens även för dessa lågavlönade arbeten. Fattiga länder har billigare arbetskraft och därför finns det intresse för företag, och länderna som dessa företag finns i, att behålla fattigdom så att de kan fortsätta öka sin tillväxt och sina förmögenheter.

Fattiga länder har liten makt på den globala marknaden och har därför inte samma tyngd att förhandla fram avtal som är lika gynnsamma som de som rika länder förhandlar fram, och de länder med mer pengar har mer makt och inflytande i världen. Detta är ytterligare anledningar till att rika länder har ett intresse av att behålla andra länder fattiga.

USA, som exempel, har länge påverkat politik i andra länder för att gynna sina egna intressen. I vissa fall för att förhindra utbredning av kommunism och socialism som utgör ett hot mot kapitalism och imperialism och i andra fall för att trygga oljeintressen eller tillgångar till andra dyrbara råvaror. Det är alltså ingen hemlighet att länder med mycket pengar och makt använder det för att utöka och bibehålla sin maktposition.

Men biståndet då?

Många skulle argumentera för att rika länder gör enorma arbeten för att bekämpa fattigdom och peka på de stora summor pengar som årligen getts i form av bistånd i flera årtionden, men bistånd ges inte utan förbehåll. Det är ett sedan länge erkänt problem inom utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning att maktbalansen blir skev mellan biståndsgivare och mottagare. 

Under 2022 låg totalen av det internationella biståndet på 204 miljarder US-dollar, och inkluderade bilaterala utvecklingsprojekt, multilaterala institutioner, humanitärt bistånd, lån och avskrivningar för inhemska flyktingkostnader.

Från 2021 till 2022 ökade biståndet med totalt 13,6 %. Denna ökning förklaras dock med en stor ökning av avskrivningar för inhemska flyktingkostnader. Sveriges bistånd ökade totalt med 2 % från året innan men om man räknar bort avskrivningarna minskade Sveriges bistånd istället. Det är således många länder som lägger större andel av sitt bistånd till sig själva än till fattigdomsbekämpning i låg- och medelinkomstländer än tidigare. Det ser bättre ut på pappret att man ger mer bistånd, när de istället ger mindre pengar till de länder som behöver pengarna mer.

Det är främst bilateralt bistånd som riskerar att ges med bitanke då givare tjänar på att ge det. Multilateralt bistånd ger en kortsiktig men inte en långsiktig ökning av givarens varuexport, medan bilateralt bistånd får en långsiktig ökning av givarens varuexport där varje  given biståndsdollar ökar givarens varuexport med 2,15 US-dollar.

Att rika länder ger bistånd må dämpa känslor av skuld och får dem att se ut som givmilda och generösa, men sanningen är att de tjänar både på att ge bistånd och att fortsatt behålla fattiga länder fattiga och i beroendeställning till dem.

Resursflöden åt fel håll

FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) har i sin rapport visat att flödet av finansiella resurser från fattiga till rika länder låg på 931 miljarder dollar 2008 och 977 miljarder dollar 2012.

Organisationen Global Financial Integrity (GFI) och Centre for Applied Research på the Norwegian School of Economics gjorde en mer omfattande uträkning där de förutom bistånd, investeringar och handelsflöden även räknade med till exempel icke-finansiella resursöverföringar och oregistrerad kapitalflykt. Deras rapport visade att resursflödet 2012 från rika till fattiga var 1,3 biljoner dollar, medan flödet från fattiga till rika var 3,3 biljoner dollar. 

Dessa resursflöden består till exempel av multinationella företags vinster gjorda på resurser i fattiga länder som de tar med sig till sina hemländer. Exempelvis brittiska BP och brittisk-holländska Shell, som tjänat på olja i Nigeria, och israeliska Dan Gertler International som tjänat pengar på diamanter i Demokratiska Republiken Kongo. Många biståndsgivande länder som säger sig vilja utrota fattigdom möjliggör också resursflödet från fattiga till rika länder via oregistrerad kapitalflykt genom att husera eller eller själva utgöra skatteparadis.

Rika länder vill behålla fattigdomen

I en uppsats i New Political Economy har man räknat ut att resursflödet från fattiga till rika länder har nått ett värde av 62 biljoner dollar sedan 1960, och att den summan skulle motsvara 152 biljoner dollar idag om de fattiga länderna istället fått behålla pengarna och de hade bidragit till ländernas tillväxt.

Skulle fattiga länder få mer pengar och mer inflytande, skulle inte rika länder längre kunna utnyttja dem i samma utsträckning. Rika länder vill behålla fattigdom i världen för att de tjänar på det.