Känslan av orättvisa i världen är anledningen bakom det mesta av mitt engagemang i livet. Det började med att jag deltog i antirasistiska demonstrationer och följdes av att jag slutade handla fast fashion på grund av att den bygger på modernt slaveri, och ungefär samtidigt fick jag upp ögonen för djurens rättigheter och blev vegan. Sedan kom förståelsen över hur grav situationen kring klimatkrisen var och det är där mitt fokus legat i många år nu, både i mitt arbete, mina studier och i livet generellt.

Naturligtvs var det känslan av orättvisa i situationen med klimatförändringarna som engagerade mig mest. Efter att ha lämnat sociala medier i våras för att me mig mer utrymme för långsammare och djupare lärande, och engagemang i den fysiska världen genom att gräva där jag står(just nu på Göteborgs universitet, där jag studerar), kände jag ganska snart en slags kallelse att skriva en bok. Det kom egentligen från det att jag höll på att lära mig så himla mycket och började se hur så många orättvisor i världen hände ihop. Det kändes som att min kunskap och förståelse var ganska stor men att det flög runt som små moln med en generell förståelse för hur det hänger ihop, men jag kände att jag skulle behöva sortera ut det – skapa som en slags karta för att kunna beskriva och förstå det bättre. Då insåg jag att det jag beskrev av en typ av bok, och om jag ändå ska skriva det för min egen skull, kan jag dela med mig av det med andra. Klimaträttvisa är ju ett ämne som många tycker är viktigt, men kanske inte har så konkret koll på. Jag skulle gärna bidra till att göra det tydligare och synligare.

Ganska direkt efter att jag bestämt mig för att skriva en bok om klimaträttvisa och börjat skissa ut alternativa upplägg för en tydlig röd tråd, började jag berätta för allt och alla om boken. Men samtidigt var det någonting i mig som inte kändes riktigt helt rätt. Efter ett samtal med min bästa vän, som är den smartaste människan jag känner, var faktiskt väldigt skeptisk och ställde väldigt bra och svåra frågor. När hon berättade vad hon var kritisk mot, insåg jag att jag höll med henne om alltihop. Även om jag inte kunde beskriva i egna ord vad som skavde för mig, blev det tydligt efter att jag kom över Val Plumwood och Vanessa Andreottis(Vanessa Machado de Oliveria) arbete. Det var då bitarna började falla på plats.

Klimat(o)rättvisa är ett symptom. Jag insåg också att en bok om klimatorättvisa kanske skulle vara intressant och lärorik, men att den kanske inte skulle kunna leda till så mycket. Vi befinner oss inte i denna poly-/metakris på grund av brist på information eller förståelse.

Av någon anledning återkommer jag hela tiden till bilden av en lök som en analogi för detta, så jag tänker bara köra på det eftersom det är så jag känner att jag bäst kan förklara hur jag personligen ser på det. Åtminstone för tillfället. Jag vet att när jag samlar mer och djupare förståelse förändras min förståelse av saker. Så för både mig och dig är detta ett erkännande av att det är så jag förstår det just nu.

När jag försökte förstå varför klimatorättvisa existerar kändes det som att skala en lök. För varje lager som skalas bort avslöjas något djupare som förklarar varför det yttre lagren existerar.

Först finns det yttersta lagret, som jag ser som den synliga krisen. Stigande temperaturer, torka, översvämningar, tvångsförflyttningar, ojämlikhet. De är konkreta konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Verkligheten är brutal och ja, vi måste benämna detta och arbeta med anpassning och lösningar för dessa effekter. Men detta yttre lager är bara en del av historien. Det är de effekter som vi kan se.

Under det yttre lagret finns det system som håller krisen igång: utvinningslogiken. Idén om att mark är egendom, att energi är något som ska konsumeras, att vissa liv är förbrukningsbara för andras bekvämlighet. Detta är lagret av kapitalism, kolonialism och maskineriet för oändlig tillväxt. Det använder inte bara jorden – det använder också människor. Särskilt de som anses vara förbrukningsbara.

Men ännu djupare än det finns den historia som vi har fått lärt oss och också berättat för oss själva i århundraden: att människor är skilda från naturen. Att vi står över den, eller utanför den, eller styr över den. Denna historia har sipprat in i hur vi tänker, känner och bygger. Den lär oss att frukta vildheten, att kontrollera oförutsägbarheten, att se planeten – inte som en släkting – utan som en resurs. Att vi kan ”lösa” naturen som ett problem istället för att komma ihåg att vi är naturen, och att problemet kanske är att vi glömt det.

Sedan finns också drömmen om att behärska naturen. Jag är inte säker på om denna dröm är djupare in i löken än idén om separering, men den är djup. Drömmen om att behärska naturen är en fantasi om att vi kan undvika kollaps med bättre teknik, bättre planer och bättre data. Det är den del av moderniteten som har lärt oss att frukta döden, att frukta kaos, att frukta okunskap. Och på denna dröm bygger vi system på kontroll, på separation och på illusionen att vi kan fortsätta så här.

Kärnan i löken?

Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att en lök är en bra metafor för detta.

För jag tror inte att någon verkligen vet vad kärnan är, eftersom jag inte tror att det finns en enda kärna. Jag tror att det är för komplext för att vi någonsin ska kunna veta det.

Och kanske är själva önskan att veta det – att fixa det, definiera det, lokalisera det som ett mål – ett av lökens lager, idén och drömmen om behärskning, som försöker locka och förföra oss.

Kanske är det där metaforen faller samman.

För klimat(o)rättvisa är inte något som har en kärna. Det är ett levande fält av sammanflätningar som inte kan skäras upp snyggt eller lösas utifrån.

Även om min metafor kanske inte är den bästa, tror jag att jag åtminstone har gett en bra bild av varför jag beslutade att inte fortsätta skriva på boken om klimat(o)rättvisa. Jag ska inte säga att jag gav upp boken, utan snarare att den har varit en del av en process för mig att förstå djupare. För att använda Vanessa Andreottis ord: jag komposterar boken och idén bakom den.

Jag låter boken komposteras i jorden, för det jag ville ge världen var inte bara en bok, utan en omvälvning. Ett återupptäckande, som en djup förståelse för hur vi hamnade här. Samma slags uppenbarelse som jag fick.

Den förståelse jag fick handlade inte om ny information, utan om något annat.

Det var som om det sökande jag hade ägnat mer än halva mitt liv åt(utan att ens veta vad jag letade efter) tog slut, eftersom jag hade hittat något som kändes rätt. Som om det var det jag hade letat efter hela tiden. Det var den typen av förståelse som man inte får i huvudet utan känner i kroppen, i benmärgen och i magen.

Det jag fann var inte en lösning, utan snarare en djupare typ av förståelse. Inte bara att vi människor har sett oss själva som separata från resten av naturen, utan att denna separation lever i våra system, våra relationer, våra känslor, vår själva självkänsla.

Det finns i vårt sätt att älska.

Det finns i vårt sätt att styra.

Det finns i vårt sätt att sörja.

Det finns i vårt sätt att försöka ”fixa” saker. Och om vi inte tar hänsyn till det, om vi inte känner det och om vi inte avlär oss det, tror jag att det inte spelar någon roll hur många gröna politiska åtgärder eller koldioxidkompensationer vi kommer på, för vi kommer ta oss an problemen på fel sätt. Vi kommer fortsätta försöka reparera det utifrån, lite som i min metafor med löken, och försöka ta oss an symptomen, istället för att gå närmare kärnan och ändra hela vår approach till de problem som finns.

Jag säger inte att detta är det enda svaret.

Det finns inget enda svar.

Men jag tror att detta arbete, arbetet med att inte separera, att minnas vår sammanflätning, är avgörande.

Så vad händer nu?

Jag skriver. Jag läser. Jag reflekterar. Jag lär mig. Jag känner. Jag låter saker sjunka in. Jag öppnar nya dörrar.

Om detta slutligen blir en bok, vilket jag verkligen hoppas(jag har redan börjat skriva), så hoppas jag att den kan ge en liten känsla av att komma hem till något slags svar som läsaren inte visste att de saknade, på samma sätt som jag gjorde. Det förändrade verkligen mitt liv på ett sätt som känns som om det sker på cellnivå.