När vi pratar om klimatkrisen hamnar vi så ofta i flyget. Som om valet mellan planet och tåget vore själva frågan. Som om det vore där skiljelinjen går, mellan ansvar och ansvarslöshet, mellan de goda och de onda. Jag är väl medveten om det, för jag har själv varit där, i diskussionerna, i poddarna, i artiklarna. Jag har slutat flyga och försökt inspirera andra att göra detsamma. Men mitt engagemang för den frågan svalnade efter att jag började engagera mig mer i klimatfrågan och rättvisefrågor eftersom resande, oavsett om det görs hållbart eller inte, inte längre kändes lika viktigt. Min ståndpunkt i om man bör flyga för nöjes skull har inte förändrats, men däremot har det sedan ganska länge skavt i mig när diskussioner om klimat så lätt hamnar, och fastnar, i just diskussionen om flygandet. Skavet har ökat med tiden och det känns ärligt talat lite jobbigt nu att många förknippar mitt gamla arbete och engagemang med hållbart resande, istället för klimat- och rättvisefrågor. 

Nyligen var jag på en AW med andra människor som är engagerade och oroade för den metakris, eller metakonsekvens, vi befinner oss i, och det blev ganska snabbt att vi hamnade just i diskussion om resande nu efter semestern. Sedan den kvällen har jag fått och reflekterat mycket över detta och började samla tankarna i en text för att nysta i denna fråga, och varför det skaver så mycket hos mig. Jag hann nästan skriva “klart” innan jag insåg att jag också hamnade där – jag började skriva om just flyget och utsläpp och de olika argumenten och ursäkterna. Så jag fick skriva om nästan alltihop.

Så, nu dyker jag in i det. Varför fastnar vi så ofta i diskussioner om flyg och resande när vi pratar om klimatkrisen?

En symbol

Jag tror att det delvis är för att flyget är inte bara ett färdmedel. Det är en symbol. Det bär modernitetens löften om frihet, obegränsat självbestämmande, lycka och bekvämlighet. Att röra sig vart man vill, när man vill(speciellt med ett svenskt pass). Flyget bär drömmen om att vi kan undkomma gränser, att världen är till för att konsumeras och att jorden är kuliss för våra upplevelser. Därför gör det ont att ifrågasätta flyget. Det är att röra vid nerven i en hel världsbild. Bilden av att vi har rätt till allt det där, att det har vi förtjänat och vi har möjlighet så då borde vi få göra det, att ingen kan minsann säga till oss vad vi bör och inte bör göra.

Av alla ämnen jag någonsin pratat och skrivit om, finns det inget ämne som kommer i närhet av hur starka känslor det väckt, hur mycket motstånd det bemötts med och hur starkt provocerade många människor blivit av det. Även när jag gjorde ett aprilskämt om att JAG skulle flyga på semester blev vissa människor väldigt provocerade. Att kritisera flyget är därför som att röra vid nerven i hela den västerländska självbilden. Vilka är vi om vi inte får eller kan resa, eller flyga, hur vi vill? Vilka är vi om vi inte får allt vi vill ha? Världen är ju till för oss. En resurs för oss.

Mätbart och kontroll

Vi åker på semester i brinnande medelhavsområden och badar i vatten där människor dör i jakt på ett drägligare liv. Världen brinner. Folkmord tillåts att fortgå av världsordningen. Ekosystem kollapsar. Arter försvinner för alltid. Och ändå fortsätter vi diskutera resor, som om det var där vår etik avgörs. Som om själva kampen stod mellan tågbiljetten och flygbiljetten. 

Dessa insikter är överväldigande och svåra och smärtsamma att ta in. Därför tror jag även att en annan anledning till att vi så lätt fastnar i just flyget är för det är lättare att greppa. För att det går att räkna. Vi kan bokföra kilo koldioxid, köpa kompensation, jämföra våra semesterresor. Det känns hanterbart. Mätbart. Som att vi har lite kontroll mitt i denna kris och värld av kaos. När vi låser blicken på flygstolen slipper vi se det större.

För det större är att vi lever i ett system byggt på exploatering och separation. Ett system som gör det möjligt för folkmord att fortgå och för planetens liv att brytas ner, utan att den globala ordningen stannar upp. Ett system där tillväxt till varje pris, mental ohälsa och överkonsumtion inte är misstag utan själva logiken. Ett system som formar oss till att tro att vi är separata från resten av naturen, separata från varandra och får oss att rangordna hur mycket olika liv(mänskliga och icke-mänskliga) är värda.

Jag tror att mycket av de tomrum i oss föds ur just detta: separationen från naturen och hierarkier av liv(och mycket annat, men jag håller mig till dessa exempel i denna text). När vi inte längre har ett värde bara av att finnas, precis som allt annat levande på jorden, så behöver vi ständigt jaga en känsla och bekräftelse av att våra liv är värda något och att de ska vara högt upp i hierarkin. Kapitalismen älskar så klart det här och är beroende av det här. Vi behöver fylla tomrummet inom oss och då säljs löften till oss för just detta. Tomrum vi försöker fylla med produkter eller aktiviteter som ska få oss att öka i värde och hamna högre upp i rangordningen. Tomrum som marknaden lever av. Därför fortsätter vi att skapa kriser. Inte trots systemet utan för att det är så här systemet fungerar. Det är byggt för att äta världen. I ett system där en bilolycka eller krig leder till ökning i BNP, som är det ultimata målet år efter år, är det inte konstigt att kriser hela tiden uppstår. 

Så när vi diskuterar flyget gör vi även motstånd mot att se just detta. Vi vill hellre väga våra semestrar i koldioxid än möta det faktum att vi är en del av en världsordning som offrar och skördar liv, mänskligt och icke-mänskligt, för bekvämlighet, tillväxt och nöje. Flyget blir då istället en relativt bekväm diskussion.

Medan vi diskuterar semesterresor brinner världar ner.
Medan vi räknar kilo koldioxid på våra semestrar dör människor i folkmord och av klimatkrisens konsekvenser.
Medan vi jämför tåg med flyg kollapsar ekosystem, arter försvinner, jordar torkar, hav fylls av plast och kroppar av människor som sökte ett tryggare liv.

Och ändå sitter vi här och väger resandet på en våg.
Som om resande i sig vore en rättighet.
Och som om det vore här kampen stod.

Så kanske är det därför vi återvänder till flyget. För det går att räkna, väga och moralisera. Det ger oss känslan av kontroll i en värld som annars rasar från alla hörn. Men flygsnacket  är också en slags bedövning, tror jag. När vi fastnar i det slipper vi liksom känna den tyngre smärtan, den om att hela systemet är en slags ostoppbar dödsmaskin som äter allt som kommer i sin väg. Att vi inte står vid ett vägskäl mellan rätt och fel semester, utan mitt i en civilisatorisk kris som kräver att vi vaknar ur modernitetens dröm om  frihet, obegränsad konsumtion, frånvaro från ansvar och klättrande i stegar till topparna av systemets alla olika hierarkier. Därför är frågan större än om vi flyger eller inte. Frågan är hur vi kan lära oss att se och möta det vi helst vill undvika. Hur vi kan stå kvar i skavet utan att genast söka siffror att hålla i handen. Hur vi kan börja tala om klimatet inte som ett individuellt val eller ett bokföringsproblem, utan som en existentiell fråga om vilka vi är, vad vi gör av våra liv, och hur vi kan leva i relation till jorden och våra medvarelser på den, när illusionen om separata liv kollapsar.

Frågor att bära med sig

Varför fastnar vi i de frågor som går att räkna, i stället för att se de logiker och grunder som driver själva kollapsen?

Vad betyder det att leva i ett system som inte fungerar fel, utan fungerar precis som det är tänkt, genom att förbruka liv?

Vilka tomrum i oss själva är det vi försöker fylla med konsumtion och resor, och hur kan vi sluta skapa de hålen från början?

Hur kan vi tala om klimatkrisen inte bara som ett tekniskt problem, utan som en existentiell och civilisatorisk kris som kräver helt andra livsberättelser?