Vad händer med oss när världen vi byggt våra identiteter på börjar krackelera och smulas sönder inför våra ögon?

Jag har tänkt mycket på begreppet petromaskulinitet senaste dagarna. Det var under en lunchföreläsning med miljösociologen Richard York förra veckan som en pollett trillade ner för mig. Föreläsningen handlade om energiövergång, eller snarare energitillägg, och jag satt och undrade kring hur vi kan göra för att öka acceptansen hos folk att använda mindre energi. Hur ska vi kunna minska energianvändning utan att det blir kalabalik – det är ju så många som byggt upp sin identitet kring en fossilkrävande livsstil. De känner sig ju attackerade, så det är inte konstigt egentligen att de röstar på Trump, Moderaterna eller Sverigedemokraterna för att försvara sig. 

Och då kom insikten. 

Det är inte bara en känsla de har, att de blir attackerade. De blir ju faktiskt det. De förändringar som krävs för att vi ska kunna bromsa den globala upphettningen är ju ett reellt hot mot deras livsstil, deras identitet som de byggt upp kring utsläppstunga aktiviteter. Dessa tankar har legat i bakhuvudet på mig i snart en vecka nu och marinerat och fyllts på mer fler tankar och insikter som jag nu känner att jag vill få ner i skrift för att få lite ordning på det, samt för att dela med mig av mina tankar.

Forskaren Cara Daggett myntade begreppet petromaskulinitet 2018 och använder det för att beskriva hur vissa former av maskulinitet, särskilt i västvärlden, vävts samman med oljan: kraften, maskinerna, kontrollen, idén om oberoende. Oljan har inte bara drivit våra motorer, utan också vår självbild. Att lämna den bakom sig handlar därför inte bara om energipolitik, utan om en sorts existentiell förlust.

Min vän Martin Hultman, som forskar om maskulinitet och klimatförnekelse, skriver om det här som ett identitetshot. Att motståndet mot klimatåtgärder inte alltid handlar om okunskap, utan ofta om att försvara sin plats i världen – sin världsbild, sin mening. När allt man byggt sin stolthet på plötsligt blir ett problem att lösa, väcker det naturligtvis ilska, skam och försvar. Jag tror det är därför många reagerar så starkt, kanske till och med med hån eller trots. Det handlar inte om dumhet. Det handlar om rädsla.

Och om jag ska vara helt ärlig: jag förstår den där rädslan. Även om jag själv inte är lagd åt det hållet, utan snarare är ovanligt öppen med att ändra mig vid nya insikter om att något jag gör orsakar något negativt, men jag förstår den i dess kärna. För det är klart att det är smärtsamt när något man hållit för sant, något man byggt sin identitet på, visar sig vara ohållbart? Det är inte bara en intellektuell insikt utan det är en existentiell förlust.

Vanessa Andreotti (Vanessa Machado de Oliveira) skriver i Hospicing Modernity (som jag läste i somras och som är en av de viktigaste böcker jag läst) om hur vi behöver “vårda” moderniteten medan den dör. Inte försöka rädda den, utan vaka vid dess bädd. Det handlar inte om nostalgi, utan om omsorg, om att stå kvar i den smärta som kommer när en hel värld av mening löses upp. Och jag tror att det är precis det vi ser nu. En civilisation som långsamt inser att dess berättelse om sig själv inte längre håller, men som inte vet hur man lever utan den. Det är smärtsamt och vi behöver ha förståelse och medkänsla för att det är mer smärtsamt för vissa än för andra.

Det här hänger tätt ihop med ett annat ämne som jag grävt ner mig i totalt senaste tiden: illusionen om att vi människor är separata från naturen. Val Plumwood skrev redan i början på 90-talet om hur den västerländska moderniteten byggt på just den idén: att människan står över naturen, att förnuftet står över känslan, att mannen står över kvinnan. Allt hänger ihop i en struktur av dominans och avstånd. Och när vi idag står inför en ekologisk kollaps, ser vi konsekvenserna av den separationen. Vi har glömt att vi själva är natur, att vi andas samma luft, delar samma väv av liv. På samma sätt som det är svårt att koppla ifrån oss den världsbild vi är uppväxta med, är det nog svårt att återkoppla med förståelsen att vi är naturen. Precis som att det är svårare att olära sig än att lära sig. Det här är något som kommer att ta tid och som kommer vara svårt då så mycket i våra system förhindrar denna återkoppling – från vårt språkbruk till våra kulturer.

Kanske är det därför det är så svårt för många att ta in klimatkrisen. För att göra det på djupet skulle kräva att vi också ifrågasätter hela vår världsbild – den som säger att vi är herrar på jorden, att framgång är att kontrollera, tämja, växa, vinna. När det hotas, hotas också vår självbild. Och det gör ont på riktigt.

Det är lätt att vilja peka finger. Jag gör det själv ibland och får påminna mig om att vi är resultat av vår omvärld och att vi inte kan klandras för att vi formats av den ontologi vi fötts in i. När klimataktivister döms eller när något medvetet äter “extra mycket kött” som protest, blir det svårt att inte känna frustration. Det känns orättvist och som att arbeta i motvind när vissa väljer att elda på huset medan andra försöker släcka branden. Men samtidigt vet jag att ilska inte hjälper mig att förstå. Och utan förståelse kan inget förändras.

Att bemöta någon som man ser åsamkar skada på olika sätt, med medkänsla är oftast svårt. Det kräver en sorts ödmjukhet inför vår gemensamma bräcklighet, att vi alla är formade av samma berättelser, samma kultur, samma illusioner. Jag tänker ofta att det här kanske är en del av modernitetens arv också: att vi har så svårt att stå ut med motsägelser och paradoxer, att vi hela tiden vill veta vem som har rätt och vem som har fel, vem som är god och vem som är ond. Vi har svårt att acceptera komplexitet både i oss själva och hos andra.

Men världen är inte så enkel. Och människor ännu mindre.

Kanske handlar hållbarhet, innerst inne, om att lära oss stå kvar i det svåra. Att orka se komplexitet utan att genast vilja lösa upp den. Att kunna förstå någon utan att hålla med. Att kunna känna sorg och medkänsla samtidigt. Det är inte en bekväm plats att stå i, men kanske en nödvändig.

Jag tänker ibland att klimatkrisen inte bara handlar om planeten, utan om en djupare omställning i vårt sätt att vara människor. En inre omställning. Att vi måste lära oss leva på ett nytt sätt, där styrka inte längre betyder kontroll, utan sårbarhet. Där kunskap inte bara handlar om att förstå världen, utan om att lyssna till den.

Och jag undrar också: går det? Kan vi någonsin släppa moderniteten om vi inte ens vågar erkänna hur djupt den sitter i oss?
Moderniteten lyfts ofta för att den gett oss så mycket: frihet, framsteg, trygghet, medicin, ökad livslängd, men detta är bara sant för en liten del av mänskligheten. För andra har moderniteten inneburit kolonisering, förtryck, tvång, utplåning. Moderniteten byggde sina löften på någon annans mark, någon annans kropp, någon annans framtid.

Samtidigt har den format hur vi tänker, älskar och organiserar våra liv. Vi kan inte bara förkasta den, för den bor i oss. Men vi kan erkänna att dess framsteg alltid haft ett pris.
Och kanske är det just nu, när den börjar falla sönder under sin egen tyngd, som vi kan börja se helheten i allt den gav och allt den tog.
Och ur det seendet kanske något nytt kan födas, om vi orkar hålla kvar båda sanningarna samtidigt.