FN:s globala mål har hyllats som en milstolpe i det internationella samarbetet för en bättre framtid. Och det har det kanske i viss mån varit. Men bakom de färgglada boxarna döljer sig en grundläggande paradox: vi förväntas rädda planeten och minska ojämlikheter samtidigt som vi fortsätter jaga ekonomisk tillväxt.

Det här är ingen liten motsättning. Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad resursutvinning, energiåtgång och klimatpåverkan är väldokumenterad.

Det låter kanske radikalt att kritisera något så väletablerat som de globala målen. Men vi måste sluta smussla om problematiken med vårt nuvarande ekonomiska system och våga prata om det högt. Ändå genomsyrar mål nummer 8, “hållbar ekonomisk tillväxt och anständiga arbetsvillkor”, hela agendan. Tillväxten framställs som lösningen på allt från fattigdom till utbildning och till och med klimatförändringar. Problemet är att det är samma logik som driver oss djupare in i flera av dessa kriser.

Ekologisk hållbarhet och tillväxt går inte ihop

Vi lever redan utanför de planetära gränserna. Att samtidigt öka konsumtion, produktion och ekonomisk aktivitet globalt är att blunda för det faktum att jordens metabolism är begränsad. Teknisk innovation kan visst bidra, men den kan inte trolla bort fysikens lagar eller göra det omöjliga möjligt. Vi pratar gärna om “grön tillväxt” och “frikoppling”, men gång på gång visar forskningen att absolut frikoppling i den skala och hastighet som krävs inte är möjlig. Att fortsätta bygga hållbarhetsarbetet på tillväxt är som att försöka släcka en brand med bensin.

Alternativa ramverk finns redan

Det finns andra sätt att tänka kring ekonomin. Donutekonomin placerar mänskligt välbefinnande inom ramarna för vad planeten faktiskt tål. Nerväxt-perspektiv pekar på hur välfärd kan byggas utan ständig expansion. Urfolkskunskaper påminner oss om att rättvisa inte bara gäller människor, utan även relationen till resten av naturen. Dessa ramverk är inte perfekta, men de bygger inte på illusionen om evig tillväxt. De öppnar för ett mer ärligt samtal om vad som faktiskt krävs.

Ett paradigmskifte krävs

Att ersätta tillväxtlogiken med ett verkligt hållbarhetsperspektiv är ingen enkel uppgift. Men det är nödvändigt. Det kräver att vi vågar sätta ekologiska gränser först, att social rättvisa blir grunden snarare än ett sidomål, och att ekonomin formas som ett verktyg och inte som ett mål i sig. Idag tas beslut ifrån vad som är ekonomiskt gynnsamt eller möjligt. Det är alltså ekonomin som avgör om vad som är möjligt. Är det ekonomiskt möjligt att rätta biologisk mångfald? Minska utsläppen? Minska ojämlikheten? Nähä, synd. 

Det är helt uppåt väggarna att det är ekonomin som sätter ramarna, och inte naturen. Utan natur och livsvänligt klimat är ekonomi inte värt ett skit. Istället borde vi utgå ifrån vad som är ekologiskt gångbart. Kan vi gräva efter mer kobolt och lithium utan att förstöra miljön och skada människorna där? Inte? Synd, då får vi sluta producera nya telefoner och elbilar och lägga krut på att återvinna materialen som vi redan extraherat, förbjuda planerat åldrande och bygga i kvalitet som håller länge, hitta ekologiskt rimliga alternativ och sluta vara så bortskämda med att ha allt på bekostnad av andra. 

Vi befinner oss i ett avgörande ögonblick

Det går inte längre att hoppas på att marknaden ska lösa den kris den själv skapat eller vänta på “hållbar” tillväxt som aldrig kommer. Vi måste våga säga det högt: FN:s globala mål kan inte nå verklig hållbarhet i sin nuvarande form. Den centrala paradoxen – tillväxt som mål och lösning – leder oss i motsatt riktning.

Frågan är inte längre om vi måste lämna tillväxtlogiken bakom oss. 

Frågor vi kan ställa oss och diskutera istället

• Vågar vi vara ärliga om att det är dags att lämna tillväxtlogiken bakom oss?
• Vilka möjligheter öppnar sig när vi släpper taget om illusionen om evig tillväxt?
• Varför slåss inte ekonomer om att vara den som kommer på nya, verkligt hållbara ekonomiska system? Varför fortsätter de envisas med ett system som är dömt att dö?
• Vilka beslut skulle vi ta annorlunda om vi satte ekologisk bärkraft först?
• Är du beredd att låta ekologisk bärkraft sätta gränserna?

Sidnot: En blind fläck: vår egen delaktighet
Det är lätt att peka på FN, på staterna, på företagen. Men vi måste också våga se vår egen delaktighet. Vi som lever i det globala nord, med en livsstil byggd på överkonsumtion, drar nytta av samma system vi kritiserar. Våra pensionsfonder, våra smartphones och våra billiga flygresor är allt flätat i den logik vi säger oss vilja bryta. Att erkänna denna delaktighet är inte ett hinder för förändring, utan en förutsättning. Vi kan inte låtsas stå utanför problemet.

Detta betyder dock absolut inte att vi ska fastna i skuld eller tro att individuella val ensamma kan lösa krisen. Men vi behöver nyktra till, ta ansvar och se sambanden. Bara då kan vi delta i att förändra det större systemet. Annars riskerar vi att fastna i att byta ut symtom(fossilbil mot elbil ex.), medan själva logiken om tillväxten som mål fortsätter obemärkt. Det är viktigt att vi är brutalt ärliga mot oss själv och frågar oss om vi är beredda att leva annorlunda för att öppna upp för något verkligt hållbart att växa fram, och även om vi är villiga att ge upp denna gamla ohållbara logik även om vi inte känner oss redo för de förändringar det kommer att innebära.