Över ett halvår har passerat sedan jag loggade ut från Instagram. Den plattform jag byggde min karriär på och på många sätt levde genom, som en livlina – mitt sätt att hålla kontakt med vänner, mitt sätt att bidra till samhället, mitt sätt att få inkomst, mitt sätt att lära mig. Det känns på sin plats att ge någon slags uppdatering då jag vet att många är försiktigt nyfikna på att göra detsamma, vill men känner att de inte kan, eller bara är nyfikna på hur det gått och känns för mig.
Eftersom jag får många frågor om det hela, så tänker jag att det kanske kan passa bra att skriva detta inlägg i form av frågor och svar.
- Vad trodde jag skulle hända när jag lämnade, och vad hände i verkligheten?
Jag trodde att jag skulle sakna det. Att jag skulle känna att jag inte lärde mig lika mycket, då jag främst använt appen för att lära mig om saker och andra perspektiv. Jag trodde att jag skulle känna mig utanför och missa många möjligheter. Känna skuld för att jag inte använder en så stor plattform till något gott, längre.
Det första jag kan säga är att jag inte saknar det alls. Överhuvudtaget. Det är så oerhört skönt att slippa det. Jag loggade faktiskt in ett par gånger i efterhand och kände kanske snabbt att jag blev uttråkad och en känsla av… typ avsky? Appen har minst sagt enorma fördelar och det har gett mig otroligt mycket, men i den form den är nu så har den inte en plats i mitt liv på den plats jag är nu.
Kan även säga att jag kanske inte lär mig lika brett, men jag lär mig desto mer djupt. Jag tar mig mer tid att djupdyka och försöka lära mig och förstå mer på djupet. Det är som att jag i mitt liv fokuserat mycket på kvantitet då jag velat göra eller lära mig så mycket med en känsla av att tiden är så knapp. Både när det gällde resande eller lärande. Nu är det som att jag känner mindre tidspress och tar mig mer tid till kvalitativt lärande, där meningen lite är att det ska få ta sin tid innan jag känner att jag processat och förstått någonting. På sociala medier handlar mycket om att producera mycket och reagera snabbt. Nu är jag snarare inne i en lugn känsla av livslångt lärande och att jag kanske inte kan lära mig lite om allt, utan att jag kan göra mer nytta genom att fördjupa mig inom några få ämnen.
Känslan av att vara lämnad utanför har jag nog inte känt av alls faktiskt. Kanske för att jag inte ser vad jag missar, men också för att jag ändå blivit inbjuden till saker, människor som hört av sig osv. Det är ganska skönt att slippa se allt som händer, och därmed missa chansen att känna FOMO.
Däremot så har jag definitivt missat mycket när det kommer till information om demonstrationer och liknande. Det känns tråkigt och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till eller lösa detta. Det är inte bara demonstrationer som mestadels marknadsförs på sociala medier – jag har märkt att många företag inte längre har egen hemsida, utan de har bara instagram och facebook. Och jag är utloggad ut båda, så ibland har jag inte kunnat kolla upp öppettider eller liknande.
Skuldkänslorna för att inte använda min plattform är något som hänger i, och som är jobbigt precis som jag förutspådde. Det är en stor anledning till att det tog mig 6 år att lämna sociala medier.
- Har mitt beslut påverkat min vardag, mitt mående, eller mina relationer?
Min skärmtid har periodvis gått ner. Dock var problemet för mig med sociala medier inte att jag spenderade för mycket tid på dem. Min dagliga skärmtid låg på max 3 timmar, och då kändes det som att jag hade spenderat en halv dag på telefonen. Jag har fortfarande dagar då jag har skärmtid på över två timmar, och där jag använder telefonen som ett sätt att fördriva tid eller hålla mig borta från att bli uttråkad genom att exempelvis spendera en timme på att kolla runt på en ljudboksapp efter böcker jag vill lyssna på. Dock är det något jag vill komma ifrån helt, och har i perioder gjort min skärm svarvit för att den ska bli tråkigare att titta på. Det funkar faktiskt väldigt bra, men som småbarnsförälder vill jag gärna ta och titta på bilder av mina barn så det brukar bli att jag ändrar tillbaka. Just nu är den svartvit.
Däremot så har det påverkat min vardag enormt på ett sätt jag inte var beredd på.
Det är som att ett bakgrundsbrus som varit på i mitt huvud i flera år, plötsligt är borta. Även om jag inte kollat på telefonen så har det i bakhuvudet legat tankar som:
Har någon lagt upp något intressant?
Åh, det där är väldigt intressant/viktigt, det borde jag tipsa om!
Undra hur folk har reagerat på x som hänt.
Någon kanske har ett svar på min fråga, jag kanske ska lägga ut på stories och se?
Men nu är detta bakgrundsbrus borta. Det tog ett tag innan det låg kvar, som en slags reflex. Men nu har det gått så lång tid att det blivit tyst. Och det är den största vinsten för mig med det här.
- Vad har jag märkt att jag inte behöver längre?
Jag behöver inte längre veta vad folk tänker om någonting direkt när det händer. Nu är jag mer intresserad av tankar som kommer efter att folk har haft tid att reflektera och kanske förstå bakgrunden till något mer. Det här reaktiva och krav på direkta reaktioner känns farligt.
Jag behöver inte längre ha tillgång till hundratals vänner och bekanta. Det finns absolut många som jag inte pratat med sedan dess, som jag fortfarande håller kära och saknar att ha kontakt med, men jag har insett att det kanske inte är rimligt att ha så mycket kontakt med så många människor. Istället försöker jag att vårda och fokusera på de få som jag har kontakt med.
- Vad gör jag med tystnaden som uppstår när jag inte matar mig med ny input hela tiden?
Jag läser, reflekterar och skriver. Jag har hunnit börja skriva på två böcker. En bok som jag slutade skriva, och så den jag håller på att skriva på nu. Sedan är jag ju väldigt engagerad i en studentgrupp på mitt universitet, där vi försöker gräva där vi står och arbetar med lärosätets hållbarhetsarbete. Det är otroligt givande, lärorikt och ger mig en känsla av att jag kanske kan göra mer konkret förändringsarbete än att försöka folkbilda.
- Hur hanterar jag det som är praktiskt nödvändigt (t.ex. bank-ID, biljetter)?
Min instinkt var ganska snabbt att skaffa en “dumb phone”, men jag insåg ganska snabbt att det inte skulle funka. Jag behöver appen för kollektivtrafik då de inte har studentpriset på fysiska korten, och det är en trygghet att ha med bank-ID alltid. Istället har jag försökt att radera så många appar som möjligt och göra telefonen så tråkigt och oattraktiv som möjligt.
- Vad skaver fortfarande i min relation till det digitala?
Det gör det absolut. Även om jag använder mig av det mycket, framförallt min dator när det kommer till skola och annat skrivande och lärande osv. Men jag ser inte att det är en möjlighet att ge upp. Kanske minska i framtiden, men just nu behöver jag använda mig av det och jag är tacksam för möjligheterna det ger mig men kan också samtidigt hålla att en stor del av mig hade velat vara helt utan det digitala.
- Ser jag det här som en fortsatt paus, ett avslut eller något mitt emellan?
Svårt att säga. Mitt instagram-konto finns ju kvar av den anledning att jag inte vill stänga några dörrar. Just nu är det en känsla av avslut, men samtidigt vet jag att saker kan ändras eller gå i vågor. Några gånger har jag funderat på om jag skulle ta mig tillbaka men att försöka göra det på ett annat sätt. Hur vet jag inte. Lust att komma tillbaka har jag dock inte det minsta.
- Finns det sätt jag vill fortsätta uttrycka mig på – t.ex. nyhetsbrev, blogg, samtal?
Yes, här på bloggen där jag skriver nu. På mitt nyhetsbrev. Jag har faktiskt även skapat en substack nu där jag ska dela en del saker på engelska. Det är lite av ett experiment och jag började faktiskt med det idag, så det är nytt. Kanske blir det inget av det, kanske blir det det. Vi får se. Sen blir jag mer än glad om folk hör av sig och vill prata, antingen genom text eller genom samtal. Om någon skulle vilja ses, irl eller över video, skulle jag bli väldigt glad. Så jag hoppas att människor känner att de kan kontakta mig om de skulle vilja det.
Det är nog allt för denna gång. Om ni har fler frågor så är vi välkomna att skriva dem i en kommentar här, maila mig eller höra av sig på annat sätt.
Om någon eller några av er själva har tankar eller reflektioner kring er relation till sociala medier, eller någon slags längtan efter att lämna så skulle det vara väldigt kul och intressant att höra, om ni vill dela med er. Antingen öppet här i en kommentar, eller till mig privat.
